En dag knackar polisen på Majas dörr och tar med henne till psykakuten. Hon själv tycker det är onödigt, allt som hänt är ju bara missförstånd. Hennes karriär som stå upp-komiker går inte jättebra och hon vet inte alltid när hon får in pengar. Dessutom missar hon en chans att ordna upp det i Ryssland. Hon bryter sig in i ett grannhus för att hon vill ha en flaska vin och Sven kommer och hälsar på.

Sven är Majas namn på mörkret i hennes liv, depressionen. Det låter i boken som en manodepressivitet. När Sven hälsar på orkar Maja ingenting, medans när Usain Bolt kommer påbörjar hon flera projekt, som att riva ner sin bästa kompis tapeter till hälften. 

På psykakuten försöker Maja komma på ett sätt att rymma, vilket bara tar henne ut till rökrutan. Hon skapar gruppterapi med de andra inlagda, eftersom sjukhuset bara har råd att hålla de instängda och ge de tabletter, som Maja spolar ner i toaletten. Efter att ha spenderat en natt i korridoren får hon ett rum som hon får dela med en kvinna som knackar på sig själv hela nätterna och sedan en tjej som pratar i sin mobil hela tiden. Och det enda de får se på tv är Paradise Hotel. Inte konstigt man blir galen. 

 

Boken är uppdelad i tiden nu på psykakuten och veckorna som leder fram till att polisen knackar på Majas dörr. Den är ändå inte svår att hänga med i utan är snarare en väldigt lättläst och underhållande bok på sina ställen. Jag var personligen aldrig särskilt förtjust i Emmy Abrahamsons tidigare bok Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske, men den här var helt okej. Inte jättebra men kändes inte heller som bortkastad tid att läsa. Är man ute efter en lättläst, lite charmig bok så kan jag rekommendera den här.