Det har gått 15 år sedan Call me by your name. På ett tåg från Florens till Rom träffar en frånskild Sami en mycket yngre kvinna som heter Miranda och som är på väg med en tårta till sin pappa som fyller år. De börjar prata och spenderar sedan en dag tillsammans i Rom. Sami träffar och äter middag med Mirandas pappa. Dagen efter träffar dem Samis son Elio.

Elio i sin tur träffar på en konsert en mycket äldre man som heter Michel. De börjar prata med varandra och lär känna varandra mer och mer. Elio har blivit konsertpianist och Michel kan inte spela men har sedan han var barn gått på söndagkonserter med sin pappa och sedan pappan dog har han fortsatt gå. 

 

Det tog mig ett bra tag innan jag fattade vem Sami var, som det handlade om i början. Jag var tvungen att googla för att inse att det var Elios pappa. 

Det är en bra bok. Aciman är riktigt bra på att skriva samtal och möten hos människor. Även om de här samtalen ofta är väldigt intima och väldigt spontana.

Det är så svårt för mig att beskriva för boken handlar om, för det handlar inte direkt om någonting mer än möten och samtal. Två människor möter varandra, fattar ett direkt tycke för varandra och kommer varandra väldigt nära. Det var likadant i Call me by your name men där handlade det främst om Elio och Oliver, som delade ett så intimt band med varandra att jag när jag läste nästan kunde bli lite generad för att man kom de så nära. Ungefär så kändes den här boken också på sina ställen.

Den är bra men precis som den första är det mycket prat och en del tjat.