Det handlar om författarens farföräldrar, två judiska ungerska invandrare i Köpenhamn. De har överlevt andra världskriget, hennes farfar har varit i koncentrationsläger och hennes farmor har levt med falska papper i Budapest utan att veta om hennes man lever eller inte. 

När hennes farfar sedan på ålderns höst i Köpenhamn blir svårt sjuk, bestämmer sig hennes farmor (om hon inte redan gjort det långt tidigare) att hon inte vill leva utan honom. 13 oktober 1991 tar de gemensamt livet av sig.

 

Författaren har berättat om sin jakt på att förstå sina farföräldrar genom andras berättelser och även ur sina egna tankar vad hennes farföräldrar gjorde sista dagen i livet. Hur hon föreställer sig att hennes farmor städade och plockade och lämnade hunden hos en väninna. 

Hon åker och träffar gamla vänner till farföräldrarna och får en bild av hur de var som personer. Hon inser också att hon är lik sin farmor och känner en samhörighet med henne, en kedjerökande, något aristokratisk kvinna som niar sin man.

Det är en bra, välskriven bok och man känner med karaktärerna trots att jag ändå inte kan tycka de känns jättesympatiska. Samtidigt är det mycket jag inte kan känna igen mig i och av böckerna jag läst hittills är det inte en favorit.