Marie är en sjukskriven tvåbarnsmamma som inte riktigt vet vad som händer i livet. Hon är vilsen och familjen, speciellt sonen, är det viktigaste hon har. En dag beslutar hon sig för att åka till hjälpcentret för flyktingar, kosovoalbanerna som de kallas i staden och som ingen bryr sig om och helst inte vill veta något av. Det är främst män som drömmer om att ta sig över till kanalen till England. Marie börjar hjälpa till i hjälpcentret mer och mer och ger mer och mer av sig själv vilket går ut över familjen. Hon träffar sina barn allt mindre och spenderar långa kvällar med att hjälpa flyktingarna och hjälpa en kvinna som låter flyktingarna sova hos henne trots polisens razzior. Det hela eskalerar och blir värre för att till slut involvera polisen, ett samhälle som vänder ryggen och att ge för mycket.

 

Jag tycker att det är en svår bok att läsa. Den är på sina ställen svårt skriven vilket jag antar är medvetet, där skiljetecken försvinner och liknande. Den är också jobbig ur familjesituationen, att hon försummar barnen och helt går in i sin egen värld. Sedan är det hanteringen av flyktingarna. Att de för det första buntas ihop till en grupp som bara kallas kosovoalbanerna fast de kommer från flera olika ställen, med flera olika bakgrunder. Men alla har flytt något. Krig, förföljelse, fattigdom. De misshandlas systematiskt av polisen, folk i staden vill inte ha de där, de dör när de försöker gömma sig under lastbilar för att ta sig över till Storbritannien. Allt för drömmen om ett bättre liv. 

Det är en välskriven bok om en kvinnas ångest och hur den blir värre. Men det är inte den bästa boken jag har läst.