Hanna är en frilansjournalist som ska skriva om Minervaugglan och därför åker till Grekland där det sägs att det funnits så många Minervaugglor, gudinnan Athenas symbol. Hon får på ett stipendium bo i Ariane Wahlgrens hus i Aten. Men istället för att skriva om Minervaugglan börjar hon bli mer fascinerad över vem Ariane Wahlgren var. Hon försöker följa i den tysk-svenska reporterns spår vilket utöver Aten tar henne till ön Leros som användes av juntan under 60 - 70-talet som en exil för politiska motståndare. Det för henne också till Island där Ariane bott under en tid för att översätta isländsk poesi till svenska. 

Hannas arbete med Ariane påverkar hennes förhållande till sin partner Fredrik. Hon blir helt uppslukad av Ariane och spenderar timmar själv ute i sin friggebod med katten Agape som Fredrik köpt till henne, och en kackerlacka som hon tagit med från Grekland i en låda och matar med sallad. Kackerlackan fungerar som berättare av historien på gammalt grekisk lyriskt vis, med en kör av kackerlackor som ibland gör små infall till kackerlackan. Hanna åker också tillbaka till Grekland flera gånger för att försöka få en bild av vem Ariane var av hennes gamla vänner. 

 

Jag hade ingen aning om vem Ariane Wahlgren var innan jag läste den här boken och jag kan inte säga att jag helt vet det nu heller. Jag har förstått att hon var reporter under juntans tid i Grekland, som jobbade för Sveriges radio. Om bilden av henne stämmer, om det är riktiga vittnesmål vet jag inte säkert men jag antar det. Det finns inte mycket på nätet att läsa om henne. 

Utöver Ariane handlar boken om Greklands politik och den ekonomiska krisen. Hanna åker till Aten första gången 2010 och kommer sedan tillbaka 2012 och 2014 och hon ser utvecklingen i landet, hur tittarna breder ut sig och flyktingarna som tar sig över Medelhavet samtidigt som nyfascismen sprider sig genom Europa. Hon drar paralleller till juntan på 60 - 70-talet och Gyllene gryning som fick stort stöd under krisen. 

Av de böcker jag läst av Agdler får jag säga att det här är min favorit. Jag har inte varit så väldigt förtjust i hennes tidigare böcker, men den här var klart läsvärd.