Ludo tar ett drastiskt beslut när hon bestämmer sig för att mura in sig en lägenhet i Luanda när Angola utnämner sig självständigt från Portugal 1975. Hon vill inte vet av livet utanför och så fort hon går ut på terassen tar hon på sig en stor låda som täcker henne för att inte synas. Hon överlever på att odla grönsaker på terassen, lockar till sig duvor med diamanter och när det blir kallt efter att elen stängs av eldar hon upp sina möbler. 

Samtidigt pågår livet utanför lägenheten med ett samhälle i kollaps där man jagar ut portugisierna eller dödar dem. Man fängslar människor och torterar dem mest för sakens skull, inte så mycket för information. Revolutionen bär med sig en tanke om allas lika rättigheter och att alla är lika värda, men i slutändan mynnar det ut till att rik är rik och fattig är fattig, som det brukat vara.

En man blir uppslukad av marken samtidigt som en journalist samlar på försvinnanden. En självutnämnd galning hittar en duva som ger honom livet tillbaka. En f d legosoldat överlever en avrättning och en gatpojke klättrar uppför en byggnadsställning. Det är den pojken som hittar in till Ludo igen och öppnar upp hennes lägenhet till världen efter nästan 30 år. Då är hon gammal och i stort sett blind. Hennes möbler och de flesta böckerna är uppeldade. Väggarna är nerklottrade med hennes dagbok då pappret tar slut och hon har två diamanter kvar. 

 

Jag var skeptisk när jag började läsa den här boken (jag har för mig jag har läst en bok av samma författare tidigare som jag inte tyckte var så bra) men vad bra den visade sig vara! Kapitlena var lagom längd på, den var relativt lättläst. En gripande historia med humor och är dessutom baserad på en sann händelse, det fanns en kvinna i Luanda som murade in sig i sin lägenhet efter självständigheten. Även om resten av den brokiga skaran karaktärer är fiktiva.

Agualusa lyckas knyta ihop alla historier på ett riktigt bra sätt. Det här är absolut en läsvärd bok.