Barbro har åkt hem ensam från Mallorca där hennes syster Lena stannat kvar med världens vackraste man. Hemma väntar Barbros man Gustaf och deras yngsta son Jonas, men av Barbro alltid kallad Sladdis pga deras tre mycket äldre barn. 

Barbro har det perfekta livet utåt sett, hon är gift med en läkare, har fyra barn, ett vackert hus, behöver inte jobba så hon kan träna och gå på kurser, men det är något som gnager inom henne. Hon känner en tristess och en ständig oro. Hennes man har varit otrogen flera gånger och Barbro har ständigt sin manipulativa mammas röst i huvudet som en påminnelse om att hon inte duger. 

Barbro tappar mer och mer lusten att göra något, hon vill inte ens hålla i sitt årliga midsommarfirande. Hon börjar känna sig som att barnen bara ringer henne om de behöver något. Kärleken till Gustaf svalnar. Hennes perfekta liv rasar samman. Men vad kan hon göra åt saken? 

 

Det är alltså uppföljaren till Världens vackraste man och den är lika bra. Det är berättat ur Barbros perspektiv vilket gör att man bara får känna de andra karaktärerna i boken genom henne. Barbro framstår precis som i den första boken som ganska bortskämd och ytlig, men samtidigt kommer det hela tiden upp saker från hennes bakgrund som gör att man får mer sympati för henne.

Återigen trodde jag inte att jag skulle uppskatta de här böckerna pga att de handlar om kvinnor i 60-årsåldern men nu längtar jag till nästa, lite också för att se om slutet i denna verkligen var vad som hände eller om det var en av alla drömmar Barbro upplever.